Livets hårda väg...
Igår fick jag träffa min älskling igen. Som jag hade saknat honom. Han kom runt 10:00 och pratade med oss och fick oss att skratta igen fram till att vi skulle röra på oss mot arbetsförmedlingen. Kom fram och Emma tog nummerlappa då hon skulle hämta ut papper medan jag gick in på mitt möte jag hade där med jobbgaranti för ungdomar. Efter de blev det att gå ner till soc för att lämna in papper, blev lite strul då Emma va tvungen att gå till banken för att hämta ett till papper hon måste lämna in. Vi gick till baken och jag träffade Victor på EH där vi bestämde att han skulle vänta på oss då vi var tvungna att gå hem en snabbis. Möte bumbibjörnen utanför mig och jag och Peter höll honom sällskap medan Emma duschade. Efter ett tag så gick jag och Peter ner till stan igen, fikade med Victor, handlade presenter åt Peters pappa som fyller år idag, handlade åt min pappa som va på väg till stan men inte skulle hinna själv och sedan handlade jag åt mig själv också. Det var länge sedan jag gick på stan och hade såhär roligt, kände att jag verkligen saknar alla mina vänner när jag satt på EH med min pojkvän och man och drack kaffe. Aja, sen gick jag för att lämna in Emmas papper, bara för att jag är bästa frugan ever liksom, lämnade av Peter vid tåget då han skulle hem för han hade match med grabbsen. Blev att äta när jag kom hem innan jag la mig i ett bad. Sen hända något som inte får hända, jag tänkte tanken. Jag gjorde inget men jag va nära. Sen tänkte jag på min underbara fru som satt på rummet och väntade på mig och även min underbara pojkvän som jag älskar över allt annat. Jag tänkte på hur mycket jag skulle skada dom om jag skadade mig själv. Och det var som Emma sa igår, jag har sådan viljestyrka när jag själv kan bestämma att jag inte ska göra något. Jag har inte ätit min medicin på länge så det är en väldigt stor grej för mig att kunna hindra mig själv från att göra så. Jag satt och pratade med mamma och Emma om det, fällde många tårar och sen kom jag på att dom är inte värda det. Väljer folket att göra såhär så existerar dom inte längre för mig.
Det som jag blir mest arg på är hur fan du kan välja någon du känt i tre år över någon du känt hela livet. Jag har funnits där för dig och alltid ställt upp. Vi har kunnat prata om allt, du har fått mig att känna mig trygg och jag har berättat så mycket för dig. Jag vet inte riktigt hur man kan göra som du har gjort, dom andra har också valt sida men det gör inte lika ont att tänka på för man har inte känt dom lika länge, plus att vissa valde sida redan innan allt. Det gör så sjukt ont att veta hur du beter dig just nu. Kan inte ses, messa, prata eller något. Betydde jag verkligen så lite för dig med tanken på hur lätt du kunde kasta iväg mig. Jag vet att jag inte ska lägga ner energi på det, men jag kan inte låta bli. Jag är sårad och vet inte vad jag ska göra, jag kan ju inte prata med dig, jag vill inte ringa och säga det. Skicka ett sms är inte heller rätt. Hoppas på att du läser min blogg och sen förstår att det är du som jag menar.
Nu har jag fått skriva av mig lite, kände att det behövdes. Ska nog lägga mig ner en stund om det går, vill ju inte vara trött när man ska få träffa Peters familj för första gången idag liksom. Hoppas alla får en bra dag.
Puss och Kram <3