Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Kan väl börja från dagen då allt förändrades. Jag hade mått dåligt i flera veckor och till slut så köpte Peter ett test, som jag och Peter redan trodde så visade det att jag var gravid.
Tårarna började falla direkt och jag visste inte riktigt hur eller vad jag skulle göra. Båda hade blandade känslor. Peter va redan från början säker på att han inte ville ha kvar barnet. Han är inte redo på något sätt och tyckte det var för tidigt medans jag inte visste. Först ville jag behålla det och var lite glad över plusset men efter att vi pratat, bråkat och gråtit i några dagar så bestämde jag mig för att allt han sa stämde. Vi va inte redo för att bli tre.
Tårarna började falla direkt och jag visste inte riktigt hur eller vad jag skulle göra. Båda hade blandade känslor. Peter va redan från början säker på att han inte ville ha kvar barnet. Han är inte redo på något sätt och tyckte det var för tidigt medans jag inte visste. Först ville jag behålla det och var lite glad över plusset men efter att vi pratat, bråkat och gråtit i några dagar så bestämde jag mig för att allt han sa stämde. Vi va inte redo för att bli tre.
Allt kändes konstigt, för mig så var det ju ett liv, som jag då valde att avsluta. Jag har egentligen alltid varit emot abort men det kändes ändå rätt. Jag bokade tid för ultraljud då jag ville veta vilken vecka jag va i och sen för att jag skulle kunna boka aborten. Det vissade sig att jag var i vecka 7+2. Jag bokade tid för medicinsk abort.
Jag tog först tabletten i onsdags. Det betyder för mig att jag "dödade" mitt barn, avslutade ett liv. Alla känner inte som jag gör och vissa kanske tycker jag är helt knäpp som redan så tidigt kände som jag gjorde, men jag har alltid tänkt så.
För mig så blev allt det här så overkligt, när det plussade så började jag sakta att älska livet i magen. Därför valde jag aborten, jag gjorde allt för livet i magen. Han var inte redo att träffa oss.
Sista tabletterna tog jag i går. Blev inlagd på morgonen och fick fyra tabletter. Sen började smärtan. Folk som inte har gjort abort kan inte förstå hur det känns, psykiskt eller fysiskt. Det är väldigt svårt att beskriva. Blodet flödade i mängder och det var även klumpar i det. Jag fick veta att klumpar var livmodern och fostret. Var tvungen att kissa i ett bäcken så dom kunde se om fostret kommi ut eller inte.
Blandade känslor. Glädje, oro, lugn, förvirrad, sorgsen och mycket mer. Vissa gånger visste jag inte riktigt hur jag kände. Man vet att man håller på att få ut ett foster sakta men säkert men jag var inte beredd på att det skulle bli som det blev. Jag var kvar på sjukhuset i 31 timmar innan jag fick åka hem. 31 timmar och efter det var min kropp riktigt slut. Svimmade nästan några gånger efter att jag kommit hem och även innan jag åkte då man inte äter eller dricker så mycket när man är där. Jag är riktigt glad och tacksam över att Peter satt vid min sida under hela den här processen. Jag hade inte klarat mig utan honom.
Han är en klippa som jag kan luta mig mot och jag älskar honom.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva nu. Jag är hemma och mår bättre, fortfarande så är mina känslor blandade. Har inte riktigt fattat att det över men en sak vet jag och det är att jag inte ångrar mitt beslut.
Inte direkt något sammanhängande inlägg men det får ni stå ut med då jag verkligen behövde skriva av mig. Det här skriver jag för min skull och jag bryr mig inte om vad ni säger eller tycker.
Jag tog först tabletten i onsdags. Det betyder för mig att jag "dödade" mitt barn, avslutade ett liv. Alla känner inte som jag gör och vissa kanske tycker jag är helt knäpp som redan så tidigt kände som jag gjorde, men jag har alltid tänkt så.
För mig så blev allt det här så overkligt, när det plussade så började jag sakta att älska livet i magen. Därför valde jag aborten, jag gjorde allt för livet i magen. Han var inte redo att träffa oss.
Sista tabletterna tog jag i går. Blev inlagd på morgonen och fick fyra tabletter. Sen började smärtan. Folk som inte har gjort abort kan inte förstå hur det känns, psykiskt eller fysiskt. Det är väldigt svårt att beskriva. Blodet flödade i mängder och det var även klumpar i det. Jag fick veta att klumpar var livmodern och fostret. Var tvungen att kissa i ett bäcken så dom kunde se om fostret kommi ut eller inte.
Blandade känslor. Glädje, oro, lugn, förvirrad, sorgsen och mycket mer. Vissa gånger visste jag inte riktigt hur jag kände. Man vet att man håller på att få ut ett foster sakta men säkert men jag var inte beredd på att det skulle bli som det blev. Jag var kvar på sjukhuset i 31 timmar innan jag fick åka hem. 31 timmar och efter det var min kropp riktigt slut. Svimmade nästan några gånger efter att jag kommit hem och även innan jag åkte då man inte äter eller dricker så mycket när man är där. Jag är riktigt glad och tacksam över att Peter satt vid min sida under hela den här processen. Jag hade inte klarat mig utan honom.
Han är en klippa som jag kan luta mig mot och jag älskar honom.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva nu. Jag är hemma och mår bättre, fortfarande så är mina känslor blandade. Har inte riktigt fattat att det över men en sak vet jag och det är att jag inte ångrar mitt beslut.
Inte direkt något sammanhängande inlägg men det får ni stå ut med då jag verkligen behövde skriva av mig. Det här skriver jag för min skull och jag bryr mig inte om vad ni säger eller tycker.